Filmkväll och vuxenliv.

God morgon.
Igår var en bra dag fast ändå inte. Först kom min söta storebror och drack kaffe med mig, och jag har saknat honom! Sen blev det att diska och städa typ hela lägenheten. Och efter det lagade jag mat åt mannen min tills han kom hem. Och så fick jag reda på att fru var i stan, så jag pilade över till grannen en vända. Sen hem igen och pussa hejdå på Alex, han skulle sova hemma hos sin mor. Så jag har sovit helt ensam inatt, och det gick jättebra! Visserligen var jag för väck på värktabletter för att orka bry mig, men men.
Efter allt hejdå pussande gick jag hem till grannen igen för att ha filmkväll med mina radiopinglor. Hade skit kul fast att jag hade ont.
Idag är det min och Alexanders tio månaders dag, tiden går fort när man har roligt. Inte för att vi firar sånt där, men i alla fall. Jag har tvättid 16.30 och jag har nyss diskat. Jag borde få en näve vuxenpoäng tycker jag.
Nu ska jag vänta på att grannen och apan vaknar, så ska jag gå dit och dricka kaffe med dom. :)

Touch the rainbow

Över och ut, Tösen

They don't even know you, all they see is scars.

Jag kom att tänka på en sak...
Alla ni som trycker ner personer som skurit sig, bränt sig själva o.s.v, har ni någonsin tänkt på människan under huden? Har ni någonsin tänkt på att ärr bara är läkt hud? Alla har vi ärr, mer eller mindre. Det har ni med, jag lovar. Som det där ärret man fick när man skrapade upp knäet när man var liten, ni vet vad jag pratar om. Ett ärr är något som läkt, något man kommit över. Jag förstår att ni antagligen är ytliga varelser inkapabla till att förstå sig på något så djupt som självdestruktivitet, att ens ärr inte reflekterar ens personlighet, att man inte är sina ärr. Och vet ni vad? Jag tycker synd om er.
Mina armar är fulla av ärr, men vad har det med mig som person att göra egentligen? Alla som känner mig vet att jag är så mycket mer än bara läkt hud. Så, om ni kan, nästa gång ni träffar på någon med massa ärr de själva tillfogat, titta lite djupare, titta under ärren. För därunder finner man en människa.
Och ni ärrade människor, det kommer alltid finnas oförstående. Så ni får helt enkelt visa dem.


"Let them find the real you buried deep within
Let them know with all you've got that you are not your skin"

Osammanhängande

Det är måndag idag.
Överdos av kaffe, cigg och Eldkvarn. Sen ska jag vandra till um och gå på kbt. Tänker inte ha förutfattade meningar, det är inte bup.
Jag funderar på att kontakta Plura och fråga om han vill bli min farfar eller så. Det skulle vara trevligt.
Solen skiner bakom molnen i alla fall.
Det är inte så lyckligt just nu. Alla kraschar. Men jag klättrar.
Jag är så trött i huvudet, jag kan inte fånga tankarna. Jag ber om ursäkt


"Vi har vingar av guld
och vi ramlar omkull.
Och vi är fulla för kärlekens skull."

Bryta mönster

Jag inser nu vad jag har missat genom åren.
Jag är en person som bestämmer mig i förväg hurvida jag tycker om något/någon eller inte. Så som jag gjorde med boken "Sucka mitt hjärta men brist dock ej" av Mark Levengood. Jag har alltid avfärdat det som en töntig bok någon töntig bög har skrivit (nej, jag har inget emot homosexuella människor), men för någon dag sedan tänkte jag att, varför inte? Så jag gav den en chans och insåg att, fan den var ju riktigt bra. Och nu undrar jag hur många andra saker jag gått miste om genom åren tack vare mina förutfattade meningar. Vem vet, jag kanske tycker om Star Wars?
Med små, små steg börjar jag sakta men säkert att bryta mönster, mönster som varit så viktiga innan. Mönster jag varit en slav under. Och för varje litet mönster jag bryter, även om det inte kommer ut något bättre ur det, så inser jag att jag går inte sönder. Världen faller inte samman, det är okej.

"Om man bara går åt höger kommer man inte längre än dit man började.
Det ända sättet att bryta en cirkel är att gå åt motsatt håll."
- Tösen

My empire of dirt

För att göra en liten uppföljare till gårdagens inlägg...
Jag har byggt mitt imperium med stolthet som grund, jag inser nu att det inte var så intelligent. Det var förvisso ett omedvetet val jag gjorde, och jag skulle kunna sitta här och dra en snyftare om hur illa jag blivit behandlad, om hur många gånger jag blivit bränd. Men det tänker jag inte göra. För trots allt det där så var det jag som valde att stänga dörren, medvetet eller inte. Man har alltid ett val, och sedan är det bara att ta ansvar för det.
Jag valde att stänga alla ute, jag valde att bygga ett imperium av ensamhet, stolthet och rädsla. Och det tänker jag ta ansvar för nu. Åt helvete med min stolthet, åt helvete med att vara rädd ständigt, åt helvete med ensamheten. Det var inte såhär jag ville ha det.
Men just nu är min största rädsla att om jag nu plockar bort grunden av stolthet, vem är jag då? För stoltheten är en del av allt jag är. Och om jag plockar bort grunden av stolthet, tänk om allt jag kämpat för kommer raseras och jag måste börja om? Vad ska jag då göra?
Jag måste lära mig skillnad på stolthet och värdighet, de är två helt olika ting.


"No one ever choked swallowing their pride."

I wear this crown of shit

I min värld är jag kung.
Jag tänker efter och inser att jag är ensam. Var det ni som lämnade mig eller var det jag som slängde ut er en efter en? För att ni gjorde misstag, mänskliga misstag antar jag. Misstag man borde kunna förlåta. I min värld finns det inte plats för misstag.
Tillslut var det bara jag kvar och ingen släpptes längre in. Min värld blev det förlorade landet, och nu kan jag inte hitta ut genom snåren av svek som ni lämnade efter er. Kan jag inte hitta ut eller försöker jag inte nog mycket? Jag snubblar på min stolthet, jag kan inte be om hjälp. Stolthet är ingen skinande rustning, stolthet är tunga stenar att släpa.
Man säger att det är mänskligt att fela, borde det inte då vara mänskligt att förlåta? Vad gör det då mig till?


You could have it all,
My empire of dirt.

 

Det går bra nu

Jag kan inte minnas när jag var uppe såhär tidigt senast. Jag kan inte minnas när jag sist såg solen gå upp. Allt är mörkt sånär som ljuset från dataskärmen som fladdrar matt över mitt ansikte. Jag har saknat vintermornar. Det är något speciellt med dem. Har ni tänkt på det? Något tyst och avvaktande.
Det är mardrömmarna igen. Det är inte det att de är så läskiga egentligen. Men jag ser en framtid som skrämmer mig, jag ser en framtid som är det förflutna.
Jag vaknar darrande med paniken i bröstet, rädd att öppna ögonen, rädd att det inte var en dröm. Men jag vaknar också med insikter. Det är såhär det ska vara, det är precis såhär jag vill att det ska vara. Det går bra nu. Skola idag, har till och med pluggat. Det går bra nu. Och sen blir det kaffe med storebror antagligen. Det går bra nu. Såpbubblor och mumin, det går bra nu.

"Om du bryter ett mönster kanske det kan bli till ett nytt, bättre mönster" 
- Min älskling 

Vardag och visdomsord

Idag mina vänner har jag fått erfara vad smärta är.
Smärta är att sätta i en spiral och att sedan ta ur en p-stav. Jag har nog helt ärligt aldrig haft så ont i hela mitt liv, på gränsen till att svimma av smärta hela tiden. Och då har jag ändå väldigt hög smärttröskel. Och naturligtvis räckte det inte med det, sen skulle man ju plocka ur p-staven. Det kändes dock inget då jag var bedövad i armen och halvt avsvimmad av smärta vid tillfället. Och självklart skulle det krångla.
Nog om det nu. Jag har äntligen insett vad mina problem är och bestämt mig för att ta tjuren vid hornen. Så jag har en KBT (kognitiv beteendeterapi) tid den tolfte, jag hoppas verkligen att det ger något. Ska bli spännande att se hur det går.

Över och ut, tösen

"Temper gets you into trouble,
pride keeps you there."