Jag kom att tänka på en sak...
Alla ni som trycker ner personer som skurit sig, bränt sig själva o.s.v, har ni någonsin tänkt på människan under huden? Har ni någonsin tänkt på att ärr bara är läkt hud? Alla har vi ärr, mer eller mindre. Det har ni med, jag lovar. Som det där ärret man fick när man skrapade upp knäet när man var liten, ni vet vad jag pratar om. Ett ärr är något som läkt, något man kommit över. Jag förstår att ni antagligen är ytliga varelser inkapabla till att förstå sig på något så djupt som självdestruktivitet, att ens ärr inte reflekterar ens personlighet, att man inte är sina ärr. Och vet ni vad? Jag tycker synd om er.
Mina armar är fulla av ärr, men vad har det med mig som person att göra egentligen? Alla som känner mig vet att jag är så mycket mer än bara läkt hud. Så, om ni kan, nästa gång ni träffar på någon med massa ärr de själva tillfogat, titta lite djupare, titta under ärren. För därunder finner man en människa.
Och ni ärrade människor, det kommer alltid finnas oförstående. Så ni får helt enkelt visa dem.
"Let them find the real you buried deep within
Let them know with all you've got that you are not your skin"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar