Dirtbag

Ibland snurrar världen för fort för mig. Ibland är det för mycket som går fel.
Nu när jag äntligen fått allt jag ville ha, så förstör jag det för mig själv. Jag fattar inte varför, jag faller tillbaka i gamla banor. Varför kan jag aldrig ge livet en chans? Destruktiviteten blir en tvångstanke än en gång. Jag trodde ett jag blivit bättre, men ränderna går aldrig ur.
Det är blandade känslor, vet inte vad jag ska göra. Helst vill jag vrida tillbaka tiden. Helst vill jag att det här aldrig har hänt.
Det enda jag vet är att skit ska skit ha, så du och jag, vi hör ihop.

ADHD + Asperger = ERROR

Det är svårt att hålla huvudet högt och kämpa på med en hjärna som skurit ihop. Allt är varandras motsatser, logiken finns inte och allt är osammanhängande.
Jag har 1000 olika pussel i hjärnan men bara en bit från varje pussel, inga bitar passar ihop. Allt är bara ord, bokstäver och punkter utan något som helst sammanhang. I just want the shit to stop.
För det måste få ett slut, det här går inte längre. Jag kan inte leva med en splittrad värld i huvudet, jag orkar inte.
Och det är inte så jävla bara att lära sig hantera det och leva med det. Att få en diagnos i det här landet är att bli avsläppt mitt ute i ingenstans lämnad åt sitt öde. Att försöka få hjälp verkar vara en omöjlighet.
Tänk er en människa som kommer till sjukhuset med cancer och får svaret: jaha.. cancer, skyll dig själv.
Eller; du har inte nog mycket cancer för att vi ska ödsla någon tid på att försöka hjälpa dig.
Nej, min sjukdom kanske inte är lika hemsk som cancer, det vet jag. Men att leva med den är som ett heltidsjobb i helvetet.
Och skillnaden på mig och någon med cancer är att den personen kan bli frisk. Hur mycket jag än kämpar, vill och försöker så kommer jag aldrig bli "frisk". Det finns inget botemedel mot asperger, men förhoppningsvis finns det ett sätt att lära sig hantera den. Pray for me.

Längtar efter något som kan rädda mig.

Känslor, vad är det?

Jag tror att jag är mentalt förlamad.
Jag kan inte känna. Allt är mig likgiltigt, allt är meningslöst. Jag vill bry mig, jag vill inte gå i sömnen längre. Men hur vaknar man?
Hur väcker man sig själv, om man ens kan väcka sig själv? Ge mig elchocker, slå mig, slit upp mina ögonlock. Eller ge mig bara ett till glas.
Varför händer det här alltid mig? Samma sak hela tiden, om och om igen. Värre och värre för varje gång, som en nedåtgående spiral av vakuum.
Det står mig upp i halsen, och jag måste ner till bottnen för att hitta grunden till problemet. Men jag vill inte vara ensam i mörkret. Hjälp mig.


I touch the fire and it freezes me,
I look into it and it's black.
Why can't I feel?
My skin should crack and peel,
I want the fire back.

Jag får liksom ingen ordning på mitt liv

Hur kan det komma sig, att varje gång jag äntligen fått ordning på allt i huvudet, alla analyser, intryck och känslor, så händer det något som rör till allt igen. Som en tornado som drar igenom skallen och lämnar inget förutom kaos och oreda efter sig.
Hur många gånger ska jag behöva städa upp, sortera och placera allt på rätt plats igen?
Jag vill inte ens tänka på tomrummet som kommer bli efter dig.
Det är precis som jag alltid har sagt, varje gång man börjar tycka om en person och börjar lita på någon, så kommer denne försvinna på ett eller annat sätt.
Jag är trött på det. Jag vill inte att du ska försvinna, du är ju speciell. Och jag behöver faktiskt dig.


Please, please, don't leave me.

Döden och grejer

Döden är ett faktum, något oundvikligt.
Döden är inte rättvis, döden har inget samvete.
Döden är den där snubben som kallas Gud, i förklädnad förstås. För Gud är ju så jävla bra, tänk om alla visste sanningen. Att Gud är en jävla mördare utan ryggrad.
Det är en sak om man kan stå för vad man har gjort, men den här Gud, han är ju så jävla egocentrisk och vill bli älskad av alla. Jag säger SKAFFA EN JÄVLA RYGGRAD.
För det är så orättvist, det är så in i helvete orättvist. Gamla tanter och gubbar, fine. Men folk jag känner, mina vänner?! Det är inte okej.
Fatta mig inte fel nu, jag är inte rädd för att dö. Jag är förbannad på vem fan det nu är som tar alla ifrån mig, och jag är förbannad på att jag bara kan stå vid sidan av och se på när dom jag älskar dör. 

Please give me a sec to catch my breath

Idag är dagen med stort D. Idag kommer äntligen pappa och systra mi hit och hälsar på, och idag får vi äntligen våran platt tv.
Och det innebär ju att jag måste städa. Det är ju inte varje dag jag träffar min pappa, alldeles för sällan faktiskt. Men jag vill inte städa, jag orkar inte städa. Och jag orkar inte diska, och någonstans i allt stök ska jag hinna gå till skolan bara för att säga att jag har varit out awesome-ing så jag inte har pluggat.
Det är mycket nu.
Det är skolan, det är städning, det är sjukhus till höger och vänster. Det är snurrande tankar jag aldrig hinner greppa och jag är trött. Kaffe räddar liv, visste ni det? Det räddar mitt liv i  allafall. Stress stress stress. So please give me a sec to catch my breath.


"Ordning är för idioter,
bara ett geni kan hantera kaos."

Skrapsår och mumin plåster

Världen är hård, och orättvis. Den är definitivt inte någon snäll lekplats.
Ändå leker jag i den. Jag trillar och gör mig illa hela tiden, men jag reser mig upp. Visst, man springer gråtandes hem och hatar den. Men sen får man ett mumin plåster, och då känns det så mycket bättre.
Det gör inte så mycket om man skrapar sönder sig, bara man har någon att komma hem till som blåser och plåstrar om.
Och om mumin plåstren tar slut, då får man ta spiderman plåster istället.

"Det högsta är inte att aldrig falla,
utan att resa sig efter varje fall."

Det kan ni sitta och fundera på.

Jag vet, jag borde inte älska så förtvivlat som jag gör

Varför måste jag vara så intensiv? Varför kan jag inte bara älska lite?
Varför klamrar jag mig så desperat fast vid ett osäkert kort? Som om det vore mitt sista hopp. Varför kan jag inte bara låta det visa sig? För jag vet ju att när alla kort är lagda så kommer det märkas. Varför måste jag alltid go all in, det är ju för fan min själ jag har som insats.
Jag har aldrig varit bra på poker, jag har inget pokerface. Det är bara jag, tro det eller ej.
Jag slänger upp mig själv på bordet, och det är upp till dig att välja om det är något du vill satsa allt på, eller inget. Det finns ingen gråzon, varför?

"Oavsett hur högt man sätter en människa på en piedestal eller på annat sätt avgudat denne, kommer det förr eller senare inträffa något slumpartat och oförutsett som tar ner den här människan på jorden igen." - Marilyn Manson



Du är min fristad.

Du, mitt lilla leende i världen

 Ja.. God jävla jul och gott nytt äckel år.
Nu är det eldkvarn som gäller, och snart blir det att följa mannen min till affären..
Lowlifer I know.
Har väl inte så mycket att skriva just nu om jag ska vara ärlig...

Livet är kaos, eller är det jag?
Men jag har hittat ett leende i världen, en axel att vila mitt trötta huvud emot.
Jag är rädd, jag tror hela tiden att allt ska skita sig, men du är inte som de andra. Du är speciell.

and i sing for my brother who keep's me sane,
and tells me; everything will be okey.