Uppdatering

Woop woop!
Inte uppdaterat här på ett tag.^^
Har egentligen inte så mycket att säga heller, flyttar snart till kvarnsveden jag och mannen, får hem Nikki i övermorgon. Tjatar om hundar och städar hela dagarna.
Är arbetslös för tillfället, jobbar lite då och då. Men jag börjar ju plugga i höst igen så det är lugnt :)
Det var det, ha det bra!

Now what?

Ja.. då var man 18. Kul? Nej inte riktigt. Magsår. Det suger. Får inte dricka kaffe längre... Men jag har mitt Chai te <3
Vem är jag nu då?

Med magmedicin och med livsstils magasin snickrar vi på våra luftpalats.

Race the speed of pain

Varför kan jag inte sova? Igen.
Då blire att whina i bloggen, igen. Tänker efter och inser att jag är för matt för att orka whina.
Hej då.

Pretty pretty please

Praktiken på JC fixad då, så nu kör vi! Det kommer bli grymt kul tror jag.
Livet vandrar vidare, och det går bra nu. Talade ned en god vän till mig igår, och hoppas på att allt får som jag vill nu. Tänker inte uttala mig eller gå in på detaljer innan jag vet mer. Iiiiih!!! Hoppas!!!

Nya tag

Sitter utanför JC såhär på morgonkvisten och väntar på att de ska öppna. Ska prata praktik med dem nämligen. Skulle ju vara sådär jättenice om man kunde få praktik, börjar bli en såndär innesittare, vilket jag hört kan vara farligt (tack gode gud för mumin, right?).
Jag tror att man måste utvecklas hela tiden, människor som inte utvecklas finns det ingen plats för, inte för mig iallafall. Man vill ju komma någonstans, bli något, inte stå kvar på samma plats och trampa en grop man inte tar sig upp ur.
Lite visdomsord såhär för tidigt.
Kom igen karma, jag förtjänar det här.

Över och ut, Tösen

Och livet går vidare

Längesen man skrev här nu. Tror jag iallafall. Börjar bli gammal och dement antar jag.
Ja... Livet går vidare, snart är jag arbetslös. Helt jävla underbart. Letar ny lägenhet också, mannen och jag. Börjar bli dags nu sådär ett år senare.
Saknar folk, tror jag. Vill ha pengar. Helst igår. Jaja, har ju min man iallafall, och det är bättre än alla pengar i världen. <3
Ska krypa ner i sängen nu och sova tänkte jag, kan behövas. Så nu har jag tjatat klart. :)
Pozz pozz!

Det går bra nu

Inte för att jag tror att nån läser men iaf.
Mys kväll med Tony, Boris och Mich. Känns bra att Tony mannen är i stan igen. Känns bra att ha en sån fin vän. Känns bra att ha en underbar sambo. Känns bra att jag börjar få ordning på mig själv. Känns bra att kunna släppa och gå vidare, att lägga dom tuffa åren bakom sig. Känns bra att inse att även om the past is real så finns det en bättre framtid. Det är egentligen mycket som känns bra, samtidigt som ångesten bubblar under ytan. Men idag väljer jag att låta det bra få överglänsa ångesten, för lycka väger tyngre. Pozz pozz

I love my life

Tänk för att mitt liv är så jävla underbart, och tänk för att min pojkvän är bäst o hela jävla världen! Älskar, älskar, älskar dig Alexander!

Someday I'll be saturday night

Det är konstigt hur livet kan ta vändningar. Hur allt kan falla samman när man tror att det är stabilare än någonsin. Det här tar livet av mig, jag blir galen. Sista natten nu..

Du

Klockan är mycket och jag borde sova, men älskling, jag vill inte missa en enda sekund av dig. Tack för att du hjälpt mig att komma dit jag är idag, tack för att du fått mig att växa och bli en bättre människa. Tack för att du gör mig stark. Jag försöker hitta ord så att jag kan förklara hur mycket jag älskar dig, men det finns inga ord baby. Det finns bara du. Jag älskar dig. Du är bäst. <3

Far to tired to fall asleep

Jag är för trött för att kunna sova. Kroppen värker och skriker efter sömn. Sitter i mörkret på balkongen och röker för mycket, försöker fånga tankarna. Men jag hittar inga svar, inte inatt heller. Seriöst, vad är det för fel? Vill bara sova så jag orkar med vardagen. Städa, diska och allt det där. Men lakanen virar sig obehagligt runt min kropp som sjögräs. Räkna får kanske skulle vara något?
Ger det ett till försök, pray for me.

Och jag åldras fjorton dagar varje natt

Då var det dags igen.
Mardrömmarna och den oroliga sömnen. Vrider och vänder mig i frågetecken och en antydan till panik. Jag vaknar 20 gånger varje natt och kliver upp tröttare än när jag gick och la mig.
Jag växer upp nästan obehagligt fort, växer som person nästan för lätt. Famlar runt bland skolan, praktik, arbetsförmedlingen och ekonomi. Gör tappra försök att hålla drömmarna vid liv. Men det går bra nu, jag har kontroll på mitt liv. Jag är vuxen tror jag fan.

Och jag vet förbannat väl att jag blir aldrig mera barn.

Filmkväll och vuxenliv.

God morgon.
Igår var en bra dag fast ändå inte. Först kom min söta storebror och drack kaffe med mig, och jag har saknat honom! Sen blev det att diska och städa typ hela lägenheten. Och efter det lagade jag mat åt mannen min tills han kom hem. Och så fick jag reda på att fru var i stan, så jag pilade över till grannen en vända. Sen hem igen och pussa hejdå på Alex, han skulle sova hemma hos sin mor. Så jag har sovit helt ensam inatt, och det gick jättebra! Visserligen var jag för väck på värktabletter för att orka bry mig, men men.
Efter allt hejdå pussande gick jag hem till grannen igen för att ha filmkväll med mina radiopinglor. Hade skit kul fast att jag hade ont.
Idag är det min och Alexanders tio månaders dag, tiden går fort när man har roligt. Inte för att vi firar sånt där, men i alla fall. Jag har tvättid 16.30 och jag har nyss diskat. Jag borde få en näve vuxenpoäng tycker jag.
Nu ska jag vänta på att grannen och apan vaknar, så ska jag gå dit och dricka kaffe med dom. :)

Touch the rainbow

Över och ut, Tösen

They don't even know you, all they see is scars.

Jag kom att tänka på en sak...
Alla ni som trycker ner personer som skurit sig, bränt sig själva o.s.v, har ni någonsin tänkt på människan under huden? Har ni någonsin tänkt på att ärr bara är läkt hud? Alla har vi ärr, mer eller mindre. Det har ni med, jag lovar. Som det där ärret man fick när man skrapade upp knäet när man var liten, ni vet vad jag pratar om. Ett ärr är något som läkt, något man kommit över. Jag förstår att ni antagligen är ytliga varelser inkapabla till att förstå sig på något så djupt som självdestruktivitet, att ens ärr inte reflekterar ens personlighet, att man inte är sina ärr. Och vet ni vad? Jag tycker synd om er.
Mina armar är fulla av ärr, men vad har det med mig som person att göra egentligen? Alla som känner mig vet att jag är så mycket mer än bara läkt hud. Så, om ni kan, nästa gång ni träffar på någon med massa ärr de själva tillfogat, titta lite djupare, titta under ärren. För därunder finner man en människa.
Och ni ärrade människor, det kommer alltid finnas oförstående. Så ni får helt enkelt visa dem.


"Let them find the real you buried deep within
Let them know with all you've got that you are not your skin"

Osammanhängande

Det är måndag idag.
Överdos av kaffe, cigg och Eldkvarn. Sen ska jag vandra till um och gå på kbt. Tänker inte ha förutfattade meningar, det är inte bup.
Jag funderar på att kontakta Plura och fråga om han vill bli min farfar eller så. Det skulle vara trevligt.
Solen skiner bakom molnen i alla fall.
Det är inte så lyckligt just nu. Alla kraschar. Men jag klättrar.
Jag är så trött i huvudet, jag kan inte fånga tankarna. Jag ber om ursäkt


"Vi har vingar av guld
och vi ramlar omkull.
Och vi är fulla för kärlekens skull."

Bryta mönster

Jag inser nu vad jag har missat genom åren.
Jag är en person som bestämmer mig i förväg hurvida jag tycker om något/någon eller inte. Så som jag gjorde med boken "Sucka mitt hjärta men brist dock ej" av Mark Levengood. Jag har alltid avfärdat det som en töntig bok någon töntig bög har skrivit (nej, jag har inget emot homosexuella människor), men för någon dag sedan tänkte jag att, varför inte? Så jag gav den en chans och insåg att, fan den var ju riktigt bra. Och nu undrar jag hur många andra saker jag gått miste om genom åren tack vare mina förutfattade meningar. Vem vet, jag kanske tycker om Star Wars?
Med små, små steg börjar jag sakta men säkert att bryta mönster, mönster som varit så viktiga innan. Mönster jag varit en slav under. Och för varje litet mönster jag bryter, även om det inte kommer ut något bättre ur det, så inser jag att jag går inte sönder. Världen faller inte samman, det är okej.

"Om man bara går åt höger kommer man inte längre än dit man började.
Det ända sättet att bryta en cirkel är att gå åt motsatt håll."
- Tösen

My empire of dirt

För att göra en liten uppföljare till gårdagens inlägg...
Jag har byggt mitt imperium med stolthet som grund, jag inser nu att det inte var så intelligent. Det var förvisso ett omedvetet val jag gjorde, och jag skulle kunna sitta här och dra en snyftare om hur illa jag blivit behandlad, om hur många gånger jag blivit bränd. Men det tänker jag inte göra. För trots allt det där så var det jag som valde att stänga dörren, medvetet eller inte. Man har alltid ett val, och sedan är det bara att ta ansvar för det.
Jag valde att stänga alla ute, jag valde att bygga ett imperium av ensamhet, stolthet och rädsla. Och det tänker jag ta ansvar för nu. Åt helvete med min stolthet, åt helvete med att vara rädd ständigt, åt helvete med ensamheten. Det var inte såhär jag ville ha det.
Men just nu är min största rädsla att om jag nu plockar bort grunden av stolthet, vem är jag då? För stoltheten är en del av allt jag är. Och om jag plockar bort grunden av stolthet, tänk om allt jag kämpat för kommer raseras och jag måste börja om? Vad ska jag då göra?
Jag måste lära mig skillnad på stolthet och värdighet, de är två helt olika ting.


"No one ever choked swallowing their pride."

I wear this crown of shit

I min värld är jag kung.
Jag tänker efter och inser att jag är ensam. Var det ni som lämnade mig eller var det jag som slängde ut er en efter en? För att ni gjorde misstag, mänskliga misstag antar jag. Misstag man borde kunna förlåta. I min värld finns det inte plats för misstag.
Tillslut var det bara jag kvar och ingen släpptes längre in. Min värld blev det förlorade landet, och nu kan jag inte hitta ut genom snåren av svek som ni lämnade efter er. Kan jag inte hitta ut eller försöker jag inte nog mycket? Jag snubblar på min stolthet, jag kan inte be om hjälp. Stolthet är ingen skinande rustning, stolthet är tunga stenar att släpa.
Man säger att det är mänskligt att fela, borde det inte då vara mänskligt att förlåta? Vad gör det då mig till?


You could have it all,
My empire of dirt.

 

Det går bra nu

Jag kan inte minnas när jag var uppe såhär tidigt senast. Jag kan inte minnas när jag sist såg solen gå upp. Allt är mörkt sånär som ljuset från dataskärmen som fladdrar matt över mitt ansikte. Jag har saknat vintermornar. Det är något speciellt med dem. Har ni tänkt på det? Något tyst och avvaktande.
Det är mardrömmarna igen. Det är inte det att de är så läskiga egentligen. Men jag ser en framtid som skrämmer mig, jag ser en framtid som är det förflutna.
Jag vaknar darrande med paniken i bröstet, rädd att öppna ögonen, rädd att det inte var en dröm. Men jag vaknar också med insikter. Det är såhär det ska vara, det är precis såhär jag vill att det ska vara. Det går bra nu. Skola idag, har till och med pluggat. Det går bra nu. Och sen blir det kaffe med storebror antagligen. Det går bra nu. Såpbubblor och mumin, det går bra nu.

"Om du bryter ett mönster kanske det kan bli till ett nytt, bättre mönster" 
- Min älskling 

Vardag och visdomsord

Idag mina vänner har jag fått erfara vad smärta är.
Smärta är att sätta i en spiral och att sedan ta ur en p-stav. Jag har nog helt ärligt aldrig haft så ont i hela mitt liv, på gränsen till att svimma av smärta hela tiden. Och då har jag ändå väldigt hög smärttröskel. Och naturligtvis räckte det inte med det, sen skulle man ju plocka ur p-staven. Det kändes dock inget då jag var bedövad i armen och halvt avsvimmad av smärta vid tillfället. Och självklart skulle det krångla.
Nog om det nu. Jag har äntligen insett vad mina problem är och bestämt mig för att ta tjuren vid hornen. Så jag har en KBT (kognitiv beteendeterapi) tid den tolfte, jag hoppas verkligen att det ger något. Ska bli spännande att se hur det går.

Över och ut, tösen

"Temper gets you into trouble,
pride keeps you there."

Dirtbag

Ibland snurrar världen för fort för mig. Ibland är det för mycket som går fel.
Nu när jag äntligen fått allt jag ville ha, så förstör jag det för mig själv. Jag fattar inte varför, jag faller tillbaka i gamla banor. Varför kan jag aldrig ge livet en chans? Destruktiviteten blir en tvångstanke än en gång. Jag trodde ett jag blivit bättre, men ränderna går aldrig ur.
Det är blandade känslor, vet inte vad jag ska göra. Helst vill jag vrida tillbaka tiden. Helst vill jag att det här aldrig har hänt.
Det enda jag vet är att skit ska skit ha, så du och jag, vi hör ihop.

ADHD + Asperger = ERROR

Det är svårt att hålla huvudet högt och kämpa på med en hjärna som skurit ihop. Allt är varandras motsatser, logiken finns inte och allt är osammanhängande.
Jag har 1000 olika pussel i hjärnan men bara en bit från varje pussel, inga bitar passar ihop. Allt är bara ord, bokstäver och punkter utan något som helst sammanhang. I just want the shit to stop.
För det måste få ett slut, det här går inte längre. Jag kan inte leva med en splittrad värld i huvudet, jag orkar inte.
Och det är inte så jävla bara att lära sig hantera det och leva med det. Att få en diagnos i det här landet är att bli avsläppt mitt ute i ingenstans lämnad åt sitt öde. Att försöka få hjälp verkar vara en omöjlighet.
Tänk er en människa som kommer till sjukhuset med cancer och får svaret: jaha.. cancer, skyll dig själv.
Eller; du har inte nog mycket cancer för att vi ska ödsla någon tid på att försöka hjälpa dig.
Nej, min sjukdom kanske inte är lika hemsk som cancer, det vet jag. Men att leva med den är som ett heltidsjobb i helvetet.
Och skillnaden på mig och någon med cancer är att den personen kan bli frisk. Hur mycket jag än kämpar, vill och försöker så kommer jag aldrig bli "frisk". Det finns inget botemedel mot asperger, men förhoppningsvis finns det ett sätt att lära sig hantera den. Pray for me.

Längtar efter något som kan rädda mig.

Känslor, vad är det?

Jag tror att jag är mentalt förlamad.
Jag kan inte känna. Allt är mig likgiltigt, allt är meningslöst. Jag vill bry mig, jag vill inte gå i sömnen längre. Men hur vaknar man?
Hur väcker man sig själv, om man ens kan väcka sig själv? Ge mig elchocker, slå mig, slit upp mina ögonlock. Eller ge mig bara ett till glas.
Varför händer det här alltid mig? Samma sak hela tiden, om och om igen. Värre och värre för varje gång, som en nedåtgående spiral av vakuum.
Det står mig upp i halsen, och jag måste ner till bottnen för att hitta grunden till problemet. Men jag vill inte vara ensam i mörkret. Hjälp mig.


I touch the fire and it freezes me,
I look into it and it's black.
Why can't I feel?
My skin should crack and peel,
I want the fire back.

Jag får liksom ingen ordning på mitt liv

Hur kan det komma sig, att varje gång jag äntligen fått ordning på allt i huvudet, alla analyser, intryck och känslor, så händer det något som rör till allt igen. Som en tornado som drar igenom skallen och lämnar inget förutom kaos och oreda efter sig.
Hur många gånger ska jag behöva städa upp, sortera och placera allt på rätt plats igen?
Jag vill inte ens tänka på tomrummet som kommer bli efter dig.
Det är precis som jag alltid har sagt, varje gång man börjar tycka om en person och börjar lita på någon, så kommer denne försvinna på ett eller annat sätt.
Jag är trött på det. Jag vill inte att du ska försvinna, du är ju speciell. Och jag behöver faktiskt dig.


Please, please, don't leave me.

Döden och grejer

Döden är ett faktum, något oundvikligt.
Döden är inte rättvis, döden har inget samvete.
Döden är den där snubben som kallas Gud, i förklädnad förstås. För Gud är ju så jävla bra, tänk om alla visste sanningen. Att Gud är en jävla mördare utan ryggrad.
Det är en sak om man kan stå för vad man har gjort, men den här Gud, han är ju så jävla egocentrisk och vill bli älskad av alla. Jag säger SKAFFA EN JÄVLA RYGGRAD.
För det är så orättvist, det är så in i helvete orättvist. Gamla tanter och gubbar, fine. Men folk jag känner, mina vänner?! Det är inte okej.
Fatta mig inte fel nu, jag är inte rädd för att dö. Jag är förbannad på vem fan det nu är som tar alla ifrån mig, och jag är förbannad på att jag bara kan stå vid sidan av och se på när dom jag älskar dör. 

Please give me a sec to catch my breath

Idag är dagen med stort D. Idag kommer äntligen pappa och systra mi hit och hälsar på, och idag får vi äntligen våran platt tv.
Och det innebär ju att jag måste städa. Det är ju inte varje dag jag träffar min pappa, alldeles för sällan faktiskt. Men jag vill inte städa, jag orkar inte städa. Och jag orkar inte diska, och någonstans i allt stök ska jag hinna gå till skolan bara för att säga att jag har varit out awesome-ing så jag inte har pluggat.
Det är mycket nu.
Det är skolan, det är städning, det är sjukhus till höger och vänster. Det är snurrande tankar jag aldrig hinner greppa och jag är trött. Kaffe räddar liv, visste ni det? Det räddar mitt liv i  allafall. Stress stress stress. So please give me a sec to catch my breath.


"Ordning är för idioter,
bara ett geni kan hantera kaos."

Skrapsår och mumin plåster

Världen är hård, och orättvis. Den är definitivt inte någon snäll lekplats.
Ändå leker jag i den. Jag trillar och gör mig illa hela tiden, men jag reser mig upp. Visst, man springer gråtandes hem och hatar den. Men sen får man ett mumin plåster, och då känns det så mycket bättre.
Det gör inte så mycket om man skrapar sönder sig, bara man har någon att komma hem till som blåser och plåstrar om.
Och om mumin plåstren tar slut, då får man ta spiderman plåster istället.

"Det högsta är inte att aldrig falla,
utan att resa sig efter varje fall."

Det kan ni sitta och fundera på.

Jag vet, jag borde inte älska så förtvivlat som jag gör

Varför måste jag vara så intensiv? Varför kan jag inte bara älska lite?
Varför klamrar jag mig så desperat fast vid ett osäkert kort? Som om det vore mitt sista hopp. Varför kan jag inte bara låta det visa sig? För jag vet ju att när alla kort är lagda så kommer det märkas. Varför måste jag alltid go all in, det är ju för fan min själ jag har som insats.
Jag har aldrig varit bra på poker, jag har inget pokerface. Det är bara jag, tro det eller ej.
Jag slänger upp mig själv på bordet, och det är upp till dig att välja om det är något du vill satsa allt på, eller inget. Det finns ingen gråzon, varför?

"Oavsett hur högt man sätter en människa på en piedestal eller på annat sätt avgudat denne, kommer det förr eller senare inträffa något slumpartat och oförutsett som tar ner den här människan på jorden igen." - Marilyn Manson



Du är min fristad.

Du, mitt lilla leende i världen

 Ja.. God jävla jul och gott nytt äckel år.
Nu är det eldkvarn som gäller, och snart blir det att följa mannen min till affären..
Lowlifer I know.
Har väl inte så mycket att skriva just nu om jag ska vara ärlig...

Livet är kaos, eller är det jag?
Men jag har hittat ett leende i världen, en axel att vila mitt trötta huvud emot.
Jag är rädd, jag tror hela tiden att allt ska skita sig, men du är inte som de andra. Du är speciell.

and i sing for my brother who keep's me sane,
and tells me; everything will be okey.